BrittaH

Finns det något som gör mig otroligt ont så är det mobbing. Det mest fula och oförsåerliga jag vet. Varje år tar 50 barn sitt liv. 50 barn... Ett barn i veckan tar sitt liv för att de inte orkar. För att ingen ser. För att ingen gör någonting. 50 barn. I Svealand.

Har tittat på Kvällsöppets debatt om mobbing. Somliga vill jag bara ta tag i, ruska om, slå och skrika döva. Det pratades om och med lärare och elever.

För mig var skolan aldrig jobbig, jag trivdes. Det gjorde jag. Men jag såg. Jag såg allt. Allt som så många andra tydligen inte såg. Jag måste varit mobbarnas hatobjekt utöver mobbingsoffret. Arbråskolans lilla polis.

Men jag kände ikväll, det värsta var inte mobbarna. Det värsta var att se de som ingenting gjorde. De som såg men ingenting sa. Klasskompisar som såg på hörde eller förstod, sa ingenting. Ingenting sade dem. Inte lärarna heller. Ett barn på 12 år såg hur lärarna blundade. Blundade för psykisk misshandel. Det är sjukt. Så fruktansvärt sjukt.

Jag är trött, arg och ledsen och får förmodligen inte ur mig något vettigt.  Men jag behövde agera på något vis. Det fanns ingen mobbare i närheten jag kunde slå.