BrittaH

Och så sitter hon där. Dagen efter studenten och hon fattar verkligen ingenting. Vad var det som hände. Är det över nu? Är gymnasietiden över? tillhör hon inte längre det program hon tydligen förknippats med? Är hon klar med alla 29 kurserna? Är det nu hon gör vad hon vill, precis det hon vill? Är det nu jag borde ta in och inse, mina 12 år i skolan är över. Kanske är det inte så konstigt att hon inte förstår. Det här har varit hennes enda verklighet så långt tillbaka hon kan minnas.

Det är över nu och studentdagen var drömsk. Allt flög förbi, som en film med snabbspolning. Hon var lycklig och skrek sig hes för 28 gången på en vecka! Hon grät av sorg och skrattade av lycka. Hon fick vara en del av en estetklass för en sista gång.

Eller kanske är det något man förblir, något man inte kliver ur?

Det har slagit henne många gånger förut och nu slås hon av det igen. Det viktigaste i livet måste väl ändå vara att få vara en del av någonting. Att få känna tillhörighet. Kanske är det därför hon har svårt att förstå, hon har svårt att släppa taget om de tre mest kärleksfulla och lärorika åren i hennes liv. Ändå är hon redo. Mer redo än hon någonsin varit, redo att ta nästa steg. Om sommaren fick för sig att överge junijuli vore det inget problem. Folkhögskolan väntar på henne och hon väntar på den. Nästa fas i livet är mer än välkommen.